När vi bodde i bungalowen vid stranden på Koh Samui så råkade vi en natt ut för att någon snodde grejer från uteplatsen (bl.a Niclas bästa solglajor. Jag vet att det är naivt att tro att man ska få ha sina saker ifred men, men. Skitförbannade satt vi och hade teorier om att det kunde vara den nya “grannen” bredvid, en engelsman. Fotspår i sanden kunde vi tyvärr inte se för dom hade precis krattat utanför oss. När samma granne visade näsan utanför dörren mitt på dagen någon gång så hade han en thailändsk tjej där. Naturligtvis en “glädjeflicka” som man så fint kallar sådana som henne här. Jag iakttog dom båda noga och registrerade detaljer, sur som jag var. Hon hade en svart minimal klänning, cigg i handen och höga klackade skor. Han, bara ett par rutiga löjliga kalsonger.
Morgonen efter så tittade jag direkt efter eventuella spår i sanden då jag var snabbare än personalen som inte hunnit kratta denna gång. Aha, där fanns dom, spåren. Hur kan man vara så dum så att man trippar över till oss i ett par högklackade skor och sen över till nästa bungalow utan att soppa igen spåren efter sig. Då tycker i alla fall jag att vi fick det bekräftat. Nu hade vi tänkt oss för och inte lämnat något av värde utanför så inget saknades. Det var alltså hon, glädjeflickan från nattlivsgatan som ligger en ca 10 minuters promenad därifrån. Dom sitter i horder utanför barer och diverse massageinrättningar. Och ja, man ser skillnad på ett äkta massageställe och ett som inte är det.
Nu när vi har kommit till Koh Tao så bor vi på ett hotell där det enda som separerar balkongerna åt är en midjehögt räcke. I förrgår innan vi skulle ut och äta på kvällen så sprang barnen ut och in där medans jag och Niclas gjorde oss i ordning. Jag hörde att dom pratade med en av grannarna och tillslut tittade ett sött litet thailändskt ansikte in till oss bakom dörren. Jag gick ut och vi hälsade på varandra. Det visade sig att hon under två månaders tid skulle resa runt med sin kanadensiska “pojkvän” under dom två månaderna som han skulle vara i Thailand. Hon har en son som är lika gammal som Marlon men som får bo hos sin mormor då denna mormor inte tycker att dottern kan ta hand om ett barn. Hennes mamma tar alltså hand om hennes son och dom bor i Sukhumvit i Bangkok som ligger åtskilliga mil från där hon befinner sig just nu och planen är inte att resa åt det hållet på ett par månader, minst. Och så verkar hon leva, hon reser runt med olika pojkvänner och ser nästan aldrig sitt eget barn. Hon visar stolt upp bilder på sin son som heter Sonny. När hon får veta att vi är från sverige säger hon att hon minsann kan både lite ryska och holländska. Ungefär som att det borde ni kunna för de borde vara grannländer till er. Jag säger att jag bara kan svenska och engelska. Hon har en sorgsen blick och när hon leker med mina barn nere vid frukostbordet, så ser man att hon tycker att det är så roligt och jag kan bara gissa hur mycket hon saknar att busa med sin egen son och att hon kanske allra helst egentligen skulle vilja vara med honom. Och ingen annan. Men det är förmodligen pengar hon behöver för att ta sig fram här i livet som gör att hon lever som hon gör. Själv tycker man att det borde finnas andra vägar. Pojkvännen för två månader framöver är en engelsk/fransktalande man från Québec som tydligen är 50 år. Jag ska inte döma egentligen men det är svårt att låta bli. Jag hör genom väggen att han skäller på henne hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar